nålar och knäck

idag har jag varit hos en osteopat. ganska roligt ord och min kompis som pluggar till läkare sa skojfriskt att de sysslar med ostpåläggning. kul. jag som älskar allt vad alternativmedicin och annat hokus pokus heter bokade glatt en tid hos ostpåläggaren och gick förväntansfullt dit idag. först fick jag sätta på mig någon slags rock som jag föreställer mig även används i förlossningssammanhang, den var omöjlig att förstå sig på och man fick välja på att ha den nästan helt öppen bak eller nästan helt öppen fram. jag valde fram eftersom det verkade enklare att få igen den med hjälp av tre små snören i alla fall. det visade sig att man inte fick välja och jag fick vända på den och desperat försöka knyta ihop bakom nacken. och i midjan för att så gott det gick dölja mina trosor av märket hanky panky. för er som har likadana trosor så förstår ni att det är inte de ultimata osteopattrosorna - ett par rejäla mormorstrosor hade känts mer på sin plats. hur som helst. väl på någon slags brits så började det sträckas, roteras, dras och till sist knäckas. jag som är livrädd för att knäcka såg omedelbar och livslång paralysering framför mig när jag plötsligt hörde ett rejält knaaaaaak i nacken och blev livrädd. efter några sekunder insåg jag att jag fortfarande levde, enbart för att återigen höra knaaaaaak, nu i andra sidan av min nacke. jag måste sett skräckslagen ut för min osteopat frågade; you alright there, på riktig brittiska. jag log lite nervöst och lyfte lite försiktigt på huvudet för att se om det gick att röra - och det gjorde det. efter det fick jag lägga mig på mage med min hanky panky-stjärt uppåt. jag fick någon slags smärtsam massage på varenda punkt på hela min rygg som gjorde ont. vet inte hur han lyckades hitta alla så precist... till slut fick jag akupunktur. inte mindre än tio nålar på olika ställen och alla gjorde ont. medan de sattes på plats skrek jag, tio sekunder efter att alla var insatta kände jag mig drogad, vilket jag sa, och till slut började jag gråta. inte för att det gjorde ont, jag kände mig bara väldigt ledsen. osteopaten var snäll och sa att det inte gjorde något och att det var alldeles normalt. sedan fick jag någon slags skalpmassage och allt kändes underbart och sedan fick jag gå hem. 

trots lite smärta och skräck kan jag varmt rekommendera ett besök då jag nu känner mig lika smidig och oförstörd i muskler och leder som en nyfödd. 

blogg!

gick just igenom mina kontaktuppgifter på facebook och insåg, förutom att min mailadress inte stämmer, (ska vara: kajsaihre@gmail.com) att jag ju har en blogg. efter det insåg jag att det var ett jäkla tag sedan jag skrev. misstänker att hela facebook-härvan liksom tog över min mycket korta karriär som bloggare. men efter att värsta facebook-febern har lagt sig är jag alltså tillbaka på bloggen. och från london den här gången. borde jag kanske skriva på engelska då? det verkar lite jobbigt.

idag har jag städat vår lägenhet precis hela dagen, anledningen är att mamma och pappa ska komma på besök. det måste vara spotless (där blev det lite engelska i alla fall) vilket gjort att min högra hand är helt torr och narig som resultat av att ha skvalpat runt i någon slags skurhink i flera timmar. segt. men fint blir det. 

kick off

okej, igår var jag på east och åt med en kompis för att fira att hon fått, inte mindre än två jobberbjudanden på en dag! bredvid oss satt ett sällskap på 6 personer, 1 man och 5 kvinnor. de var uppenbarligen kvarlevorna av en, eventuellt, trevlig firmamiddag. nu var det bara de som höll ut och drack irish coffee för att hålla värmen. mannen hade med sig hela säcken och drog alla skämt han hade och talade fruktansvärt högt. vid någon slags höjdpunkt i en av alla historier han bjussade på, gallskrek han GUNDE SVAAAAAAAAAAAN! inte en, inte två, heller inte tre - utan kanske tio gånger. rakt ut på east. till slut kom en ordningsvakt och ställde sig varnande bakom honom. det hjälpte i ungefär tio sekunder. sedan hade denne ensamme tupp i hönsgården kommit på en ny succéstory som han skrikandes berättade för sitt sällskap som gallskrek av skratt.
jag kan inte låta bli att hata kickoffer. kan man inte ha dem på någon kursgård på avlägsen ort? jag önskar att säkerhetsvakten hade gjort slag i saken och kastat ut honom. då hade det blivit en kick off på riktigt.

XXX

alltså, Way Out West i helgen. vad kan jag säga? förutom att jag jobbade, så var det kanske världens finaste festival. grön och fin och, pass på nu, GÖTEBORSK!!! och så grymma band. och fin vip. japp, jag fick vistas i vippen. jag fick i själva verket vistas var jag ville. jag kunde till och med kissa med manu chao om andan hade fallit på, så långt sträckte sig mitt häftiga armband. XXX hette det. väldigt fint. jag kallade det lite skämtsamt för knullpasset. men jag är ju gift så det var ju mest på skämt. inte ett skitkul skämt kanske, men något måste man ju säga för att folk ska uppmärksamma en och ens fiiiina XXX-pass, antar jag. dessutom var det ungefär så galet som det blev med hjälp av passet eftersom jag var alldeles för feg för att ens närma mig området med omklädningsrum och annat för artisterna.
men jag vågade gå in i vipen och där var det minst lika bra tror jag. mat, öl och sveriges musikbranschs stöttepelare bestående av johan renck, moneybrother och big brother-kitty. vad hon nu har med musikbranschen att göra, men där var hon i alla fall.
nästa år ska jag inte jobba då ska jag bara hänga och dricka öl och titta på banden. och så ska jag se om jag kanske kan uppbringa lite mod att slå den där sjuan med manu chao...

kung justin

alltså jag är kär! på riktigt, riktigt kär.
jag var och såg justin i globen i tisdags. fick sitta på flott plats precis vid scen och såg honom precis hela tiden. och herregud vilken syn! han är nu världens coolaste manliga artist. punkt slut. det var utan tvekan det bästa jag sett inklusive två madonnakonserter. jag behöver ju inte ens nämna hur musikalisk och proffsig och dansant och SNYGG han är för det är ju uppenbart för alla som kan se och höra.
däremot kan jag nämna att jag har hamnat i någon slags pre-teen-psykos. JAG ÄLSKAR HONOM! jag menar, jag känner att jag älskar honom på riktigt. som om vi kanske skulle kunna bli bästa vänner eller tom gifta oss. (som pre-teen är jag ju inte gift med eddie ännu så det är okej). jag liksom känner hur bra vi skulle passa ihop. jag är mer kär i justin timberlake än jag var i dylan mc kay i 90210 i början av nittiotalet. och det vill inte säga lite.
jag älskar honom så mycket att jag, tillsammans med eddie, har finkammat nätet efter biljetter för att se konserten ytterligare en gång i göteborg på måndag. jag har helt enkelt tappat det!!!!!

tennstopet

igår var jag och eddie på middag med min pappa. vi var på tennstopet som ligger precis där vi bor. jag valde tennstopet eftersom jag vet att pappa tycker om nästan allt de serverar där och han på så sätt skulle slippa veja för olika slags halstrade svampar och chèvrefyllningar. pappa gillar mer hederlig mat som strömming och isterband. vi hetsåt alla tre lite, jag åt grymt god råraka, och blev sjukt mätta.
det var en trevlig kväll och ett schysst ställe även om jag personligen går lite mer åt chèvrefyllningarna till om jag får välja. roligast var att pappa visade sin nya mobil (som givetvis var avstängd i fickan eftersom pappa inte pratade på den just då) som han var stolt över. konstigt var bara att skyddsplasten satt kvar på displayen och på sidan av telefonen. jag undrade varför, trots att jag inte var säker på att jag orkade med svaret, och fick mycket riktgit höra att det skulle bli så smutsigt annars. så nu går pappa runt med en splitterny telefon som "skyddas" av kladdig skyddsplast istället. perfekt.

vagel i ögat

oekj. jag har varit sjuk i typ två veckor. täppt i näsan, ont i öronen, feber, kli i halsen. you name it. i måndags var jag hos doktorn som sa att det var ett virus och bara att vänta ut. två dagar senare har jag och eddie flugit till london. det gjorde så klart sjukt ont i öron och bihålor - hur mycket jag än tryckutjämnade och till slut fick jag ta värktabletter för att alls klara av det. till råga på allt så har jag en vagel i ögat. japp. och för er som inte vet vad det är så är det ungefär som en finne mitt i ögat. och det gör sviiiinont. jag skämtar inte. mitt öga är uppsvullet och gör ont och svider och jag kan inte titta åt sidan, inte neråt och knappt rakt fram. blunda går inte heller bra så det lämnar mig lite i ingemansland med smärta som min enda vän. det störiga här är att eftersom jag TYVÄRR är en person som ganska ofta är sjuk och dessutom har lite fallenhet att råka ut för konsiga åkommor så är det ingen som riktigt tar min vagel på allvar. eddie, som är mitt enda sällskap i london, får med jämna mellanrum granska min vagel och säger utan undantag att; neeeej, jag ser ingenting, det syns inte. och jag blir galen. jag ser ju själv att jag ser ut som om jag fått en smocka på vänster öga.
jag önskar att jag kunde vara en cool människa som inte råkade ut för vaglar i ögonen på semestern, och om jag gjorde det så vill jag vara den typen som säger, äsch det är väl inget, som min kompis lina som fick en fiskekrok inkörd i handen i costa rica och mitt ute på havet i en liten eka sa; äsch häll lite rom på kroken så åker vi och upptäcker den där obebodda ön tre timmar härifrån, men det går inte - jag är rädd att jag ska bli blind!
kanske är det något med semester? när vi var i las vegas hade jag brutit lilltån och när vi var i thailand hade jag en vaxpropp som fick sugas ut med en mini-damsugare...
???

bättre sent än aldrig..

nu har jag ett konto på facebook. eller en profil eller vad det kan tänkas heta. och jag tycker att det är helt fantastiskt. det är ju ingen nyhet på något sätt och jag hamnade där lite av en slump, men det känns mycket roligare än jag hade kunnat tro. lite som en förälder som skaffar sig sin första mobiltelefon eller första mailkonto och inser att det fanns en anledning till att alla har det och tycker att det är bra. nu håller jag på och pysslar med att lägga in foton så att ALLA KAN SE MIG. det tycker jag tydligen är viktigt.
myspace nästa!

lost in cyberspace

det här är så irriterande så man dör. jag hade just skrivit en lång och ganska kul, men framförallt tidskrävande redogörelse för hur jag och mina väninnor igår försökte tråckla ihop en europaresa tillsammans, som blev en sverigeresa, som blev en helg, som blev en middag som blev ingenting. och när jag ska posta det så finns ingen kontakt med nätet och allt försvinner. det kan väl ändå inte vara rätt? jag har famlande försökt att hitta utkastet för att få ut det men det var inte ens i närheten att det gick bra. så nu är allt förlorat ut i rymden och jag får aldrig tillbaka mina ord.
kanske är det universums sätt att screena mig? PÅ MIN EGEN BLOGG!!!!!

papegojmassaker

jag är fortfarande jetlaggad vilket är konstigt, det är ju snart en vecka sedan jag kom hem. kanske är det min kropp som surar över att den inte är kvar på amerikanska västkusten, eller så är det bristen på biodynamisk mat som gör att jag känner mig helt slut.

igår hade vi en vardagskris hemma och jag bröt ihop som en desperate houswife. en riktig melt down kan man säga.
så här: vi har haft hantverkare hemma som har fixat massor i vår lägenhet, bland annat satt upp en tapet i ett av rummen. det är inte vilken tapet som helst, utan en noga utvald jättefin tapet som vi fick vänta på för att den skulle levereras och sedan tog det tid innan vi kunde få hjälp att sätta upp den och kontentan är egentligen att jag har väntat och väntat och väntat på att denna fina tapet äntligen ska bli en del av vårt hem. i onsdags var väggen tapetserad och det blev ännu finare än jag trott och det var ju glädjande. under torsdagen var hantverkarna hemma och fixade det sista och när jag kom hem från jobbet torsdag kväll ser jag till min fasa att något har hänt; någon har satt upp en väggfast hylla mitt på väggen. alltså en sådan där hylla som bara är ett hyllplan och som är ett riktigt härke att montera och som enbart sitter uppe om man kör in två riktigt feta kilar i väggen. mitt i den fina tapeten. mitt i de fina röda papegojorna som är på tapeten. neeeej.
det finns så många dimensioner på mitt brake down men det värsta var egentligen att jag inte kunde hantera det. jag blev precis hur ledsen som helst. och jätte- jättearg. lika arg och ledsen som om någon hade slagit in min ytterdörr och bajsat på hallmattan. kanske ännu lite argare och ledsnare än så till och med. jag försökte med all min kraft att få lite perspektiv på vad som hänt, vara lite realistisk eller något. tänka på svält och död och global uppvärmning. men det hjälpte inte. det enda jag ville göra var att lägga mig raklång och skrika och gråta som en treåring som inte får glass på ICA. som tur var så var eddie inte hemma just då eftersom jag förstod att anledningen till att det plötsligt satt en hylla mitt på fina väggen inte var för att snickarna fått ett infall av inspiration och tänkt att "här skulle det bli fint med en väggfast hylla", utan för att någon sagt till dem att sätta upp hyllan där. eftersom vi bara är två i familjen och det inte var jag som sagt åt dem så är det ju inte skitsvårt att förstå vem som var "inspirationskällan".
eddie kom hem strax efter till sin fru som kunde hantera läget lite bättre då men inte helt bra. efter att inte ha fått speciellt mycket klarhet i varför det satt en hylla på papegojväggen så slutade kvällen med att frun in huset, det vill säga jag, fick spendera sin tid instängd i sovrummet med att sortera sin garderob för att lugna ner sig.
eddie spärrade alltså inte in mig utan jag klampade in där själv och drog igen skjutdörren efter mig så hårt jag kunde.
idag känns det lite bättre, men hyllan ska ner och papegojorna lagas om det så är det sista någon gör.

LA baby

å herregud! jet leggad och lycklig har jag nyss återvänt från änglarnas stad. en hel vecka over there i en av de galnaste städer man kan tänka sig. den har allt. allt allt allt som jag vill ha!! bara en sådan sak som att man kan ha solglasögon på sig varje dag, dygnet runt, I love it! och att till och med snabbmaten är biodynamiskt odlad, och att om man beställer in en äggsallad får man bara äggvitan (alla vet att äggulan är den som ställer till det med sitt fett och kolesterol), att man kan få alla typer av olika mjölker i sin kaffe latte, non fat, skimmed, soya, full fat etc. inte för att någon skulle ta full fat i denna size zero-stad, men det känns ändå fint att ha alternativet. att alla kan vara en kändis, och att faktiskt alla ser ut som en. lite körigt för oss som ofta trodde att någon var en kändis bara för att den hade keps och solbrillor på sig, men ändå!
min kollega thérèse och jag levde LA-liv fullt ut och fräste runt i vår lilla vita hyrbil och kollade in alla olika stadsdelar, shoppade, smög på filmstjärnor, stannade för en take away-kaffe, gjorde våra naglar på "Kim´s nails" och åt sushi stående i ett gatuhörn. och så pratade vi på bred amerikanska och önskade alla en Wonderful Day så fort vi fick chansen.
en morgon var vi så infiltrerade att vi gick ner en sväng till gymmet innan frukost, men där var det en härva med en konstig intalienare som tvångstränade, vad vi antar var hans fru, och skrek CORRI CORRI till henne jättehögt när hon snubblade fram på löpbandet och försökte titta på nyhterna samtidigt på sin tv-skärm som alla löpband var utrustade med, så vi tröttnade och gick upp och la oss på taket vid vår pool istället.

det kommer fler rapporter från denna underbara stad!

have a wonderful day!

utbränd efter påsk

herregud vilken underbar påsk! men jag är helt slut. och snacka om att ha en död blogg efter hela ledigheten. misstänker att inte ens min mamma läser längre. men det är aldrig för sent eller hur det nu är så..
barcelona var ju så klart helt fantastiskt och jag fattar inte att inte hela världen kan ligga i Spanien. i alla fall Sverige borde man ju kunna klämma in. jag älskar att folk går långsamt, skriker på varandra och äter lunch i tre timmar. och siestan! denna underbara siesta, att man liksom måste sova lite mitt på dagen för att man är så utmattad av att enbart finnas till. eller kanske är det så att man helt enkelt somnar när man har tutat i sig en flaska vin till lunchen som de allra flesta verkar göra? oavsett - jag älskar det!
det började med att vår taxichaufför från flygplatsen lackade fullständigt över att eddie ville betala med kort. han blev så arg att han inte talade med oss på hela vägen in till stan och när jag uppgav adressen som är barcelonas mest centrala torg, plaza cataluña, så låtsades han inte veta var det låg. jag älskar det! för att vi ville betala med kort, det är ju hur kul som helst.
efter det så har det ätits tapas, druckits vin, ätits paella, till och med druckits sangria, jag har visat varenda gatsten i hela stan och berättat för eddie om hur jag brukade äta frukost på det fiket, köpa mat på det snabbköpet, dansa på det diskot, äta glass på söndagarna i det hörnet etc etc etc. eddie var nära att tuppa av ett flertal gånger och fick gå hem och ta siesta. själv hade jag inte ro att vara på hotellrummet många sekunder i taget när hela barcelona låg utanför och väntade!
det finns fler historier att berätta men nu är jag så utbränd av alla intryck att jag kanske måste ta en siesta här på kontoret.

en balanserad människa?

alltså, vad är en balanserad människa? och måste man vara balanserad? i humöret, i maten, i spriten, på jobbet, med träning, med sömn och vad gäller tjejer, med hormoner. som ofta påverkar det förstnämnda - humöret.
häromdagen påpekade eddie för mig att det var så fantastiskt med mig för att jag i början av vårt förhållande hade varit så oerhört balanserad i samband med mens. enligt min numera äkte make så märktes det tydligen inte ens på mig när jag hade mens. så balanserad var jag alltså. för alla med hormoner rusandes i kroppen är det enkelt att se här att det är just imperfekten i detta uttalande som kan få en lite ur balans. jag blev skitirriterad och fräste att han la värderingar i sitt uttalande, dvs att han nu alltså inte upplever mig lika balanserad längre. (läs: inte älskar mig lika mycket längre, inte tycker jag är lika härlig, kanske heller inte lika söt?) det värsta är att jag vet att eddie sa det som någon vrickad form av komplimang. han menade det på ett positivt sätt att jag var balanserad. var. var. var. jag hävdade att det inte var det allra minsta skillnad på mitt humör nu från hur det var när vi träffades, och om jag mot förmodan förändrats så var inte det så himla konstigt för det är helt naturligt att vara lite ur balans och herre min skapare det är väl inte så konstigt att man freakar lite ibland. osv osv. och när jag avklarat min långa härdsmälta så insåg jag att hela jag var någon komplicerad form av självuppfyllande profetia som just bevisat för både eddie (som iofs redan visste ??) och mig själv att jag antagligen inte alltid är så balanserad och säkerligen var mycket mer balanserad i början av vårt förhållande.
så när hormonerna och därmed humöret svajar lite så får man helt enkelt se till att äta, sova, träna, jobba inte dricka, i alldeles lagom mängder. och det är ju jättesvårt. jag har jättemycket på mitt jobb, jag åt på restaurang både måndag och onsdag, var lite småpackad i onsdags, ska gå ut ikväll och på fest imorgon. kanske är det så att jag har alldeles för mycket balans och måste liksom väga upp med en rejäl tonårsfylla då och då? och herregud om man ska tänka på all denna balans hela tiden så är det väl inte konstigt att man tar första bästa chans att utnytja sina hormoner till lite skön urladdning en gång i månaden?

veckans poster

alltså kan vi prata om att det här är världens vackraste människa. jag får feber. det gör inget att han ser lite bimboaktig ut. han är så fin. och säkert smart och rolig också.

kanske kan man tycka att jag borde släppt den typen av tonårsrelaterat trånande någon gång för 15 år sedan. men icke. om det gick för sig att ha en poster hemma i vardagsrummet på jude law så skulle jag inte tveka. men nu var det ju det här med att ha lägenhet tillsammans.. kanske om eddie får sätta upp en bild på helena kristensen?

här kommer den oundvikliga listan som man i folkmun så fint brukar kalla "star fuck-listan"

1. jude law (ja ni ser ju själva)

2. mads mikkelsen (jag dööööör)

3. jag tror man får ha tre stycken va? det här kräver eftertanke - jag återkommer..

känns bra att ha lite tonåring i sig.

eddie, I love you.

normal/onormal?

oekj, jag gifte mig ju med eddie för inte alls längesedan. den 3 februari i år närmare bestämt. så nu är jag mer vuxen än jag någonsin trodde att jag skulle bli. eller, jag har nog alltid tänkt mig att jag ska gifta mig, men kanske inte vid 26 års ålder. snart 27. det var inte längesedan jag ingick i möblemanget på berns anrika salonger, hängde i takkronorna på riche eller helt enkelt tog ett vaktpass utanför dramaten i hopp om att få en skymt av eftertraktad skådespelare med hemligt namn. faktiskt är det bara lite drygt ett och ett halvt år sedan som samtliga ovanstående aktiviteter bäst beskrev min vardag. men så ändrades allt med en räkfrossa den 1 juli 2005 och nu hux flux så är jag gift med helt nytt efternamn och helt splitterny man och har gått från att hyra in mig i kollektiv på söder till att helt sonika gemensamt äga en trea i vasastan med min make. i med femman och plattan i mattan liksom.
jag har precis hämtat mig från olika slags frierier, förlovningsmiddagar, introduktioner, bostadsrättsföreningar, bröllopsplaneringar, inbjudningslistor etc etc etc och helt enkelt förstått att nu är jag vuxen. jag är gift. jag har man. jag har lägenhet. men jag har inte barn. inte ännu i alla fall, och det är inte bestämt när det kommer bli. kanske imorgon eller om tio år vad vet jag. dock är detta något som folk helt plötsligt har börjat att fråga om. rakt ut och hur som helst. ???
alltså, jag tycker det är konstigt. för det första så tycker jag, stilla för mig själv, att jag är faktiskt bara 27 år. men det kanske är så dags att komma dragandes med det nu när man har gått och gift sig. jag vet inte. men mest är det nog folks inställning till att det är okej att fråga rakt ut om vi ska ha barn nu? det är ju inte klokt. tänk om det var så att vi försöker som dårar och tar olika slags temperaturer på varandra, ställer äggklockor och står på huvudet mot väggen, och det liksom inte blir något? ska jag säga det då, så där rakt ut tvärs över bordet på lunchen? den senaste veckan har det hänt tre gånger att olika personer har frågat om jag är gravid (???), om jag ska bli det snart eller om vi ska börja försöka. jag får då en mycket svårtyglad lust att säga att jag inte har några äggstockar alls och inte kan bli gravid. är det så att i och med att vi gifte oss har ingått något slags offentligt samförstånd med alla vuxna människor om att det är okej att fråga om vårt privatliv? i want out i så fall.
om det här fortsätter tänker jag helt ogenerat börja fråga om dessa människor har haft någon svårartad svampinfektion i underlivet, vad de tjänar, röstar på och be de berätta om sin sexdebut. varken mer eller mindre.

gul kroppsfärg

har just ätit lunch med mina kollegor helena och thérèse på bästa veganstället lao wai. efter det tog vi en kaffe i parken och tittade på folk. det finns inget roligare. det fanns människor av alla de slag och det roligaste nu på våren är hur olika människor tycks uppfatta temperaturen utomhus. främst ungdomen verkar uppleva det lite mer somrigt och det var inte så få som hade plockat fram ballerinaskorna och sina leggings. och så har vi dem som går runt i mössa, halsduk och vantar med stor täckjacka. man undrar liksom vem av dem som har rätt?

en stilla generell undran är varför alla lite mer lättklädda individer så här års har en orange kroppsfärg? främst tjejer. eller nästan gul, som bart simpson ungefär. de ser helt målade ut. jag antar ju att det är brun-utan-sol eller till och med en soldusch som är upphovet till denna grälla kroppsfärg. men varför? varför, varför varför? det ser inte naturligt ut, det ser inte fräsch ut - det ser jättekonstigt ut! i sådana här tider får jag tygla mig lite extra för att inte gå fram och fråga "hur tänkte du nu?".

i övrigt älskar jag när det börjar bli dags för kaffe i parken! och för undrande så tillhör jag själv nog den lite mer kloka optimisten. solglasögon, lite mer vårinspirerad jacka men med någon slags halsduk för att hålla värmen. inga vantar ingen mössa. det var lite kyligt ganska ofta så imorgon blir det nog min vanliga jacka men med solglasögon på. klokt och optimistiskt. lite mellanmjölk liksom.

utdrag ur vardagen

så här såg min tisdag ut:

eddie och jag kom hem exakt samtidigt från jobbet. vi möttes i porten och det var ju mysigt. trevlig stämning i hissen upp. vi kommer in i en skinande ren lägenhet eftersom vår städhjälp margareti hade varit hemma hos oss på dagen. lycka! jag har handlat för att min pappa ska komma på besök och äta middag, så dealen mellan de nyblivna makarna blir att jag ska börja laga mat medan eddie ska ta ner den jobbiga, jobbiga pappersinsamlingen och slänga den ett par kvarter bort. eddie går in med skorna i köket för att börja lassa ut kassar med tidningar. jag freakar för att han går in med sina smutsiga skor i det nystädade köket. freakandet bottnar mest i att jag börjar bli hungrig och upplevde något slags blodsockerfall som tydligen går i vår släkt. eddie sa att just hans skor inte var smutsiga. jag blev arg och sa att vi skulle prova att skaka av dem över ett vitt papper (????) för att visa hur smutsiga de säkert var. då sa eddie att han inte skulle gå med pappersinsamlingen alls. sedan var allt överblåst och jag bar ut tidningarna till honom i hallen där han stod med sina till synes rena sneakers och väntade.

pappa är 60 år och har aldrig bantat. nu har han lagt på sig en liten kagge och upplevde svårigheter med att knäppa kavajen. för att avhjälpa detta har pappa börjat med GI-metoden. pappa som avfärdar den mest beprövade vetenskap som "trams" har nu helt otippat satt igång med en "metod". dessutom har han börjat laga mat. varje kväll nästan lagar han middag till sig och mamma. bara GI-riktigt så klart och hans mest lyckade recept hittills är lammfärsbiffar med parmesan och någon slags drömlik tomatsalsa till. absolut ingen pasta, ris eller potatis så klart. har pappa en ätstörning?
jag lagade i alla fall helt GI-riktíg middag till eddie, pappa och mig i form lax på grönsaksbädd i ugn.

samtalsämnen vid middagen:
mammas och pappas överraskningsresa till barcelona för att vara med på deras goda vän görans 60-årsdag. tydligen mycket lyckat och vid ett tillfälle var göran nära gråt av sinnesrördhet.

eddies senaste resa till toronto där han fått gå på maple leaves-match och fått ett par signerade matchtröjor. de är så stora att det ser ut som eddie har fått två klänningar. pappa var jätteimpad.

hur pappa aldrig lagade mat när han var ungkarl, utan levde på wasa husman, kaviar och te i veckorna och åkte hem till sina föräldrar och åt på helgerna. då visste man minsann inte vad GI var för något!

hur pappa och hans controler på sitt gamla jobb haft en gemensam godisgömma med turkisk peppar.

sedan gick pappa hem till sitt hotell och eddie och jag satt uppe till halv två och såg färdigt säsong 5 av six feet under. jag grät hela tiden och vaknade med svullna ögon idag. hur ska jag leva vidare utan denna underbara serie?

SPYAN

okej nu kan jag inte hålla mig längre. min man kommer döda mig men det är för roligt för att hålla det hemligt. och så farligt är det verkligen inte. mest kul.
eddie och jag var på middag hos Eddies kompis i lördags, vi var ungefär tio personer och det hade sannerligen bunkrats upp med vin och sprit för kung och fosterland. det dracks finfina romdrinkar på fastande mage och vi började inte äta förrän rätt sent. ja ni fattar alla vart det här barkade hän. jag hade jättetrevligt och tjatade antagligen hål i huvudet på min bordsherre och satt rätt långt ifrån Eddie. efter middagen ska min käre man hålla ett litet tacktal. men han finner inga ord. plus att han sitter ner hela tiden. det senare var det som hans fru reagerade mest på och samma fru kunde inte hålla sig ifrån att säga högt att hon tyckte att han skulle ställa sig upp. i efterhand har Eddie berättat att han inte kunde hitta några ord till sitt tacktal eftersom han helt enkelt tappat sin talförmåga.
jag antar att ni alla vet vad reptilstadiet innebär, det är ju när endast de mest basala funktionerna i hjärnan kvarstår; ska jag fly ifrån det, ska jag äta upp det, eller ska jag para mig med det? som tur var så valde min man inte att varken "att para sig med det" eller "att äta upp det" utan nöjde sig med att "fly från det" till soffan där han körde en helt vanlig däckning. jag satt kvar och hade trevligt tills jag hörde några små kvidanden från soffan och jag förstod att det var dags att ta med sig sin lille reptil hem. taxiresa två kvarter och så upp i lägenheten där kräkfesten satte igång. precis som en tornåring fylld med häxa. jag fick helt enkelt badda panna, säga; såå älskling, jättebra, nu känns det snart bättre, samt torka spya. och avsluta med hink bredvid sängen. inga konstigheter med det.
som en sidohistoria kan jag meddela att jag klockan 04:00 när jag för andra gången lånat hinken bredvid sängen, på vinst och förlust, för att moppa upp en andra gång efter att Eddie inte riktigt hann fram till själva toalettstolen utan fick nöja sig med att bara öppna dörren till toaletten för att sedan använda hela utrymmet till kräkstation, fick ett MMS från min kompis Mia som satt på Max och åt hamburgare med självaste Harry Potter. MMS:et var på Harry, som så klart inte var Harry på riktigt utan bara en stackars minderårig kille som köpt sig ett par lite väl runda glasögon och som fallit offer för en gammal grogghagga som punktmarkerade honom över hela hamburgehaket.. snark.
på det hela taget en kul helg.
förlåt Eddie, jag älskar dig.
kyss

tråkigt

i dag är det andra dagen på mitt jobb som danni inte är här. hon slutade i fredags och har börjat på ny, häftig eventbyrå med en massa roliga killar. det har resulterat i att jag idag sitter helt ensam i mitt rum. frida och lisa är på semester och danni har slutat. och jag är ensam. fruktansvärt tråkigt och jag gör mig hela tiden ärenden till de andra på byrån för att inte ruttna här i min ensamhet.

jag har festat till det med att lägga upp en bild på danni. som alla vet så känner jag ju bildstressen på min blogg så det gläder mig alldeles extra att äntligen ha en anledning att lägga upp en bild. danni är hon i mitten. therese är till höger och det är ju jag till vänster. lite blondare, lite rundare och framförallt med hela ansiktet fullt med dannis indianpuder.

ordning och reda

jag är en av sveriges mest slarviga personer. nästan lite äcklig. jag har enormt hög tröskel för slarv och stök och vadar med lätthet genom högar av kläder, tidningar och gamla kvitton. eddie är lite likadan och tillsammans så är vi som två okammade tonåringar. vi har världens finaste lägenhet men oftast är det så sjukt stökigt att man knappt ser var man bor. igår kväll fick jag ett spel på att det var så äckligt. det är som om vi båda två tror att vi bor hemma hos våra föräldrar och liksom försöker komma undan med att göra så lite som möjligt. i hopp om att någon annan ska göra det åt oss liksom. lämna disk, inte lägga in ren tvätt, inte duka bort om man har ätit framför tv´n och sådana saker. helt hemskt. jag är ju snart 27 år och eddie är faktiskt 33 år. jag hotade med att vi aldrig skulle kunna bli föräldrar för vi skulle slarva bort barnen bland allt skräp, om de inte hann dö av någon okänd bakterie som vi utan att veta om det odlar under alla högar.
eddie höll med mig och mitt bryt ledde till följande två, för många människor väldigt banala regler; 1. man diskar alltid undan efter sig när man har ätit frukost, även om man är sen. 2. siste man upp ur sängen bäddar.
den sista regeln är jag mest nöjd med då det alltid är eddie som går upp sist. den första är inte heller så jobbig eftersom vi har diskmaskin. så på det hela taget tycker jag att det var ett ganska lyckat regelverk vi fick till där på söndag kväll.

en död blogg?

idag på lunchen så pratade vi om det här med att blogga, om hur många unika besökare respektive blogg har (vad är egentligen en unik besökare?), hur många gånger om dagen som man ska skriva nya inlägg etc. jag fick en hel del kritik för att jag inte skriver speciellt ofta och helena hotade med att ingen någonsin skulle gå in på min blogg regelbundet om jag inte trappade upp min frekvens för nya inlägg. (det var här någonstans jag borde rett ut det där med unika besökare antagligen) jag blev i alla fall lite oroad över det här med att ingen ska besöka min blogg och försökte berätta att jag har legat sjuk i influensa i en vecka och inte orkat blogga. helena verkade inte lyssna på det örat utan fortsatte istället med att ge fler exempel på personer som inte är så heta på bloggandet, t ex Lotta Balodis. helena sa att hon räknar Balodis blogg som en död blogg, inte en levande. herregud. jag förstod att det nästan inte fanns något värre än en död blogg. vem vill ha en död blogg?
eftersom det där med infuensa inte gick hem så ransakade jag mig själv lite mer och kom fram till att jag har lite bloggångest eftersom jag känner pressen att hela tiden uppdatera bloggen med bilder på olika saker jag ser i min omgivning. japanska leksaker t ex. eller nya smala klädmärken jag spottat på stan. jättejobbigt. jag vill ju mest skriva, men det känns inte alls lika kul. dessutom så har jag slarvat bort mina sladdar till mobilen som gör att jag kan få över mina bilder från telefonen till datorn. jag mumlade något om att köpa ny mobil men då sa helena att det räckte med att skriva. man behöver tydligen inte langa in bilder på en liten tygblomma som någon gatukonstnär har limmat upp på tunnelbaneväggen. det är ju jätteskönt. så nu ska jag blogga som bara den. nu är det fritt blås på att skriva vad jag vill utan att behöva illustrera det. hurra!

mitt vackraste jag

nu måste jag, helt tvångsmässigt, lägga upp ett lite finare kort på mig själv. det känns inte bra att bara ha det med mig som packad katalansk servitör, taget klockan 06:30 i barcelona på personalresa. jag väljer därför mitt bröllopsfoto som togs för fem veckor sedan. där är jag liksom mitt vackraste jag. så vacker att min spanske vän juan sa att eddie och jag såg ut som en filmstjärna och en fotbollsspelare. wow! vilka menade han då? de enda jag kan tänka på är herr och fru beckham och då föredrar jag nästan den "överförfriskade-katalan"-versionen av mig själv framför victoria beckham. fast å andra sidan är hon ju inte skådis så juan menade säkert något annat, mycket snyggare par..? eddie får ibland höra, alltid av amerikaner, att han ser ut som fredrik ljungberg. jag håller inte riktigt med om det och hävdar att amerikaner har ett tvångsmässigt beteende att alltid vilja hitta en kändis man är lik, men kanske är jag mest avundsjuk för att jag häromdagen fick höra att jag är lik sångerskan September. snark.

jag har köpt en resa för mig och eddie till barcelona över påsk. eddie har aldrig varit i barcelona och eftersom jag har bott där i två år så är det liksom dags att visa upp staden. anledningen att det blev just nu är att jag precis har läst färdigt Vindens Skugga som utspelar sig i barcelona. en av mina bästa böcker på länge. som jag har läst alltså. jag är sjukt exalterad redan fast det är fem veckor kvar tills vi åker. nästan lite övertänd kan man säga. eddie tycker också att det ska bli kul, men inte i närheten av så kul som jag tycker det ska bli tror jag.

vi ska bo på jättefint hotell lite bakom plaza cataluña som heter Pulitzer. http://www.hotelcompany.com/hotels/spain/barcelona/hotel-pulitzer.html;label=google_HC_Pulitzer_barcelona

jag var i barcelona senast i höstas med mitt jobb. det var en pepp-resa för personalen med ett par obligatoriska studiebesök på en systerbyrå till oss samt lite konferens. vi bodde på flott hotell och åt alla tapas och allt sådant. jag var som en charterledare på speed hela resan och kunde inte hålla mig ifrån att försöka vara guide precis hela tiden. en kväll var vi alla (nästan 2o personer) på diskotek och blev fulla. jag beställde bland annat in en flaska cava (kataloniens svar på champagne) vid sjurycket. här är en bild på det. jag ser ut som en riktigt överförfriskad servitör. det hade varit kul att vara en människa som var snygg hela kvällen, men nu är jag inte en sådan person och jag får väl vara glad att jag i alla fall brukar känna mig rätt snygg i början av kvällen...

första bloggen

okej det här med att ha en egen blogg. det är ju ingen nyhet för någon egentligen, men att just jag har en måste slå i alla fall några av mina närmaste bekantskaper med häpnad. jag kan berätta hur det gick till. i måndags visade min kollega sin nya blogg, dannihemmingson@blogspot.com där hon mest berättar små historier från sin vardag. jag gillade upplägget, mest eftersom jag tycker mycket om att berätta saker. prata helt enkelt. ibland pratar jag hål i huvudet på folk och vad kan då vara bättre än en egen blogg? där kan ju folk helt enkelt inte få mig att vara tyst förrän jag är klar. och känner de som läser att det blir lite väl mycket att ta in, kan de ju alltid stänga ner sidan. fast gör inte det!
i alla fall; dagen efter att jag läst min kollegas blogg så kommer det ett mail från en av mina goda vänner, madde, som helt sonika säger att jag borde ha min egen blogg. och mer svårflirtad än så är jag alltså inte, så här har vi den, bloggen! 2000-talets svar på.. jag vet inte vad. sms? chatt? e-mail? OKEJ´s klotterplanket? vet inte.
läs och njut!