nålar och knäck

idag har jag varit hos en osteopat. ganska roligt ord och min kompis som pluggar till läkare sa skojfriskt att de sysslar med ostpåläggning. kul. jag som älskar allt vad alternativmedicin och annat hokus pokus heter bokade glatt en tid hos ostpåläggaren och gick förväntansfullt dit idag. först fick jag sätta på mig någon slags rock som jag föreställer mig även används i förlossningssammanhang, den var omöjlig att förstå sig på och man fick välja på att ha den nästan helt öppen bak eller nästan helt öppen fram. jag valde fram eftersom det verkade enklare att få igen den med hjälp av tre små snören i alla fall. det visade sig att man inte fick välja och jag fick vända på den och desperat försöka knyta ihop bakom nacken. och i midjan för att så gott det gick dölja mina trosor av märket hanky panky. för er som har likadana trosor så förstår ni att det är inte de ultimata osteopattrosorna - ett par rejäla mormorstrosor hade känts mer på sin plats. hur som helst. väl på någon slags brits så började det sträckas, roteras, dras och till sist knäckas. jag som är livrädd för att knäcka såg omedelbar och livslång paralysering framför mig när jag plötsligt hörde ett rejält knaaaaaak i nacken och blev livrädd. efter några sekunder insåg jag att jag fortfarande levde, enbart för att återigen höra knaaaaaak, nu i andra sidan av min nacke. jag måste sett skräckslagen ut för min osteopat frågade; you alright there, på riktig brittiska. jag log lite nervöst och lyfte lite försiktigt på huvudet för att se om det gick att röra - och det gjorde det. efter det fick jag lägga mig på mage med min hanky panky-stjärt uppåt. jag fick någon slags smärtsam massage på varenda punkt på hela min rygg som gjorde ont. vet inte hur han lyckades hitta alla så precist... till slut fick jag akupunktur. inte mindre än tio nålar på olika ställen och alla gjorde ont. medan de sattes på plats skrek jag, tio sekunder efter att alla var insatta kände jag mig drogad, vilket jag sa, och till slut började jag gråta. inte för att det gjorde ont, jag kände mig bara väldigt ledsen. osteopaten var snäll och sa att det inte gjorde något och att det var alldeles normalt. sedan fick jag någon slags skalpmassage och allt kändes underbart och sedan fick jag gå hem. 

trots lite smärta och skräck kan jag varmt rekommendera ett besök då jag nu känner mig lika smidig och oförstörd i muskler och leder som en nyfödd.